07 07 01 och en alldeles speciell dag.

Så här var det: vi skulle gå och kika på ett område som heter "Rävekärr" eftersom vi vet att där finns nästan alltid något objekt med utropspris strax under två miljoner. Det är samma kommun som vi bor i (bra för förskolan och för sönerna), det är nära vårt nuvarande boende och det är centralt, helt enkelt. Vad som bjuds där är radhus: gula med normalt tak, gula med platt tak och så grå-blå. Vi tänkte att "tja, kanske får det bli där vi hamnar då". Vi tänkte att det väl varken är särskilt bra eller särskilt dåligt och kanske köper vi där. För allas bästa, typ. Eftersom vi har ett år på oss att känna in områden så gör vi så klart det! Vi promenerade dit, via vårt kära Kvarnbyn. Vi hade kaffe, pärondryck och bullar med oss - lagom för en tvåtimmarstur! Vi tänkte att vi fikar i en lekpark och känner in. Och det gjorde vi. Och vad kände vi då? Jo, det kan jag tala om: vi båda kände att "aldrig i livet". Där vill vi då aldrig någonsin bo. Det kändes inte bara trist utan rent av deprimerande och inget för oss. Vi påbörjade resonemang om att vi allt är bra dumma - varför går vi och tittar på objekt i Mölndal? Vi har inte råd att bo annat än i lägenhet här, det är på tok för dyrt och attraktivt här. Det bara är så. Nästan så vi hånskrattade lite åt vår egen naivitet och dumhet. Vi har varit lite oense kring priser sedan jag besökte banken: vi får låna upp till 2,5 mijoner (tja, lite drygt) men jag ser helst att vi stannar på högst 2 miljoner för det känns bättre så. Marcus har tyckt annorlunda. Vi gick i alla fall och resonerade fram och tillbaka om priser, vad vi vill och vad vi kan och vad han vill och jag vill och vad vi får försaka och vad det i så fall är värt och så vidare. Ja, ni vet nog. Vi vet ju att en massa plejs har hus som är inom min prisklass: man kan se utrop rent av under 1,5 miljoner! Jo, faktiskt. Rena lantställena har vi tänkt och trott men vi har inte alls vetat. I går sa vi oss efter vår korta tur till de deprimerande husen: vi åker till en av bussarnas ändhållpatser! Pojkarna MÅSTE kunna ta sig för egen maskin till sina gymnasieskolor, det är givet. Förr har vi tänkt att vi måste bo vid pendeltåg för det är bekvämast för dem men nu tänkte vi att buss också kan fungera. Vi kan inte ta sådana gigantiska hänsyn som de inte ens själva prioriterat. "Vart går 764:an?" frågade vi oss. Jo, till Tulebo i Mölndal. Undrans vad det är för ställe? Där finns det objekt ibland. Billiga. Faktum är att det just nu nu ligger ett objekt med utropspriset 1,350,000:-. Ja, det är väl rena landet och hålan förstås. Nu åker vi dit och ser med egna ögon vad är för hus och område med sådant utropspris. Jojo, det vill jag lova! Vi hoppade av vid ändhållplatsen "Tulebohöjd" och efter att vi tagit 4-5 steg kände jag mig gråtfärdig av lycka och både Marcus och jag sa direkt: HÄR ska vi bo. Här SKA vi bo. Det låter säkert löjligt och ni tycker nog vi sagt det förr. Men faktiskt inte, inget av det. Förr har vi sagt att trots det eller det så är det här fantastiskt. Floda var kanon "trots" att det inte var Mölndals kommun och "trots" att det är långt dit. Stensjöhöjd var kanon trots att det var bostadsrätter (fast redan de var för dyra). Det har alltid funnits trots eller men inblandat. Här fanns inget trots och inget men. Det var som en mix av mina två uppväxmiljöer: den i Stockhomlstrakten och den i Skåne - en blandning av mina miljöer från förr. Det var hjärtevärmande barnvänligt, det var sött, det var mysigt och människor hälsade och log lite varstans. Det var söta små trädgårdar med rara små villor på. Det var skog och porlande bäck, det var fågelsång och blåbär och jag kunde till och med springa ut i skogen och kissa!! Det var ödet. Kizmet. För mig blev det så att det faktiskt kändes som att jag i förtid hamnade i min egen framtid. Som i "Tillbaka till framtiden" - här kommer jag bo och leva, här kommer J att växa upp men jag vet det inte ännu. Så kändes det. Nästan läskigt klart och tydligt, som ett mesigt ande-program på TV fast ändå inte. Jag kände att jag visste. Maken kände kanske inte att han visste eller att det var en "dejt med ödet" (som jag uttryckte det!) men han kände exakt som jag att det finns inte längre någon tvekan om var vi ska bo! Vi var alldeles ense. Vi blev båda alldeles kära. I Tulebohöjd. Vi gick den dagen i 7,5 timmar och vi besökte även Tulebo Park, Tulebo Strandväg och Tulebo Villastad och det var fina områden men inte som vårt Tulebohöjd! När man åker fram emot Tulebohöjd passerar man en lantgård med stall och hästar, man ser hagar och skog och sjö. Det är vackert, mycket vackert. På Tulebohöjd har man skog med jogging-möjligheter, porlande bäck och ren och skär idyll bakom de små trästaketen. Det är nog ett före detta sommarstugeområde, tror jag, det som vi kärat ned oss i. Nog skrivet, jag fotade as a woman posessed!

Vi började alltså den dagens vandring i Kvarnbyn.

Marcus känner att "ne-ej, inte detta ställe". Inte med bästa vilja i världen. Sorry, ni som bor där...

Här står maken och gör tummen ned. Han skrattar eftersom jag vägrar att fota denna gest!

Husen med platt tak.

Fika i lekparken.

Mamma gungar Nannes.

De grå-blå. Nej tack.

Ett vackert renoveringsobjekt.

To round two!